STÖDET- hur funkar det?

Inandning

Vad är egentligen inandning och hur fungerar det när kroppen gör det den ska?

När kroppen andas in på ett korrekt sätt bör röstmekanismen slappna av. Halsen ska öppnas och vara avslappnad under inandning. Ett tydligt tecken på om halsen är öppen under inandning är om inandningen är tyst eller inte. Om det finns ett ljud vid inandning är halsen delvis stängd och har onödig spänning. Vidga halsen genom att mjukt öppna upp vid basen på halsen där den kopplas ihop med bröstkorgen. En känsla av glad förvåning brukar hjälpa. Tänk också på att vidga stämbanden så att de inte tar i varandra under inandningen.

Sångare behöver förstå att inandningen handlar om avslappning och öppnande av den nedre delen av bålet och bröstkorgen. För att kunna göra det måste den övre delen av bålet vara stilla medan magmusklerna öppnar utåt, den lägsta magmuskulaturen ovanför pubisbenet öppnar nedåt, midjans sidor öppnar ut i östlig-västligt riktning och ryggen öppnar utåt och något uppåt som när en fjäril öppnar sina vingar. När detta sker måste de inre interkostalmusklerna mellan revbenen slappna av medan de yttre interkostalmusklerna öppnar och vidgar revbenen på samma gång. Diafragman jobbar genom sammandragning under inandning när den plattar ut sig från sitt avslappnade läge (kupolformad). Den tränger ned i bukhålan och flyttar på tarmar och andra inre organ ned mot bäckenbotten. På så sätt drar den ned botten av lungorna och när de vidgar sig så kommer luften in i lungorna av egen kraft hela vägen ned till de lägsta lung-loberna. Man behöver inte ”andas”, kroppen sköter det enkelt själv.

Att andas genom munnen när man sjunger är det snabbaste och mest effektiva sättet att få in luft. Då är det viktigt att underkäken är avslappnad och rör sig i en sekvens som först är bak, sedan ned. (Tänk på en sovande persons underkäke, hur den är helt avslappnad.) Tungan ska släppas framåt, bort från svalget, läpparna ska vara mjuka och lösa. Hela halsen ska vara avslappnad, både fram, bak och på sidorna. Den övre delen runt bröstbenet, nyckelbenet och bröstet ska bara röra sig ytterst lite medan allt under bröstkorgen vidgar sig.

Självklart går det även att andas genom näsan, näsa/mun. Principen om avsaknad av motstånd är dock densamma. Vi skiljer på andning för sång och annan typ av andningsträning som lärs ut för t.ex Yoga. 

I slutändan är det texten och den musikaliska mening som kompositören önskar att sångaren framför som kommer att guida oss i inandningen. Det är inte mängden luft in som är det viktigaste utan förmågan att ge muskulaturen vila så att den kan starta om från en neutral position efter varje andetag. Spända muskler ger spända toner!

Utandning

När man sedan startar en ton så ändras allt dramatiskt! En nanosekund innan man börjar sjunga så aktiveras bukmuskulaturen för att svara på stämbandens behov. Här gör många misstaget att tro att de måste spänna till alla muskler, men det är istället frågan om att mjukt och smidigt dra energi från musklerna. Där Rectus Abdominis (Sex-packsmuskeln) är kopplad till pubisbenet börjar allt med en pytteliten sammandragning, mer än så behövs inte för en stabil ton. Denna rörelse är en långsam sammandragning uppåt och inåt. Genom ett samarbete mellan den innersta muskeln Transverse Abdominis och de inre och yttre obliquemusklerna (flankmusklerna) följer muskelaktiviteten parallellt tonens karaktär (volym och pitch). Det sköter sig själv om vi låter det.

Om Rectus abdominis är i större anspänning än vad kroppen själv skapar får vi en styv och kort stämbandsrörelse med liten ljudeffekt för mycket arbete. Tonen upplevs som spänd av både lyssnare och sångare. Enklast att testa detta är att låtsas att vi går på toa och stånkar, eller ska lyfta något tungt. Då drar sig stämbanden samman, spänner till och släpper ingen eller väldigt lite luft igenom. Kompressionen mellan stämband och bukmuskler är total och svängningen är obefintlig för ljudskapande! När flankmusklerna får vara engagerade först och jobba effektivt på insidan får stämbanden möjlighet att svänga fritt och utöka själva svängöppningen. Ju större möjlighet till svängning fritt i halsen desto större ljudvolym är möjlig. En bra bild kan vara jämförelsen mellan vågskvalpet och tsunami. Vatten och liten vågrörelse som möter litet motstånd (små stenar) ger ett vågskvalp, ingen stor energitillförsel där. Vatten och stor vågrörelse som möter motstånd skapar stor energi- dvs stor fri stämbandssvängning ger stor energi och möjlighet till en fri produktion av intensivt ljud som kan förstärkas i ansatsröret (stor ljudvolym).

Medan flankmusklerna jobbar ska solar plexus precis under revbenen ha en känsla att den rör sig framåt i en slags mjuk spinnande rörelse. Jag brukar ge bilden av att "klappa den lilla kattungen", att stryka handen mjukt från solar plexus och över den rundade handryggen på den andra handen ned till den övre bukmuskulaturen.  Till höger och vänster om detta centrum ska musklerna mycket långsamt röra sig i en utåtgående rörelse med hjälp av ryggmuskulaturen. Tänk att musklerna rör sig i en öst-västlig riktning. Om solar plexus blir stelt och drivs inåt skapar det en samarbete med tungmuskulaturen som är negativt. Tungans uppdrag är att vara stabilisator för larynx.  När drivet blir för högt drar sig den bakre delen av tungans olika muskler samman och "håller emot". Effekten blir en spänning i den bakre delen av tungan ungefär där ansatsröret kurvar sig från hals till munhåla. 

Bröstbenet måste också vara aktivt antingen genom att röra sig mycket lite utåt, eller inåt så att pektoralmusklerna (bröstmusklerna) aktiveras. Denna aktivering saktar ned de inre interkostalmusklernas sammandragning under utandning och kontrollerar andningen medan den går igenom stämbanden. Det är otroligt viktigt att hålla luften i rörelse, att inte stoppa luften utan endast kontrollera hur den flödar genom lungorna och ut genom stämbanden. En tanke som kan hjälpa är att tänka på att den bakre delen av revbenen (nedre delen av bröstkorgen på ryggen) ska röra sig nedåt, som om avståndet mellan revbenen ska bli längre, det hjälper särskilt i slutet på en fras, eller när man behöver lite extra kraft för att sjunga starkt.

Allt ovanför pektoralmusklerna ska vara så avslappnade som möjligt. Spänning i nacken, svalget, käken, tungan och läpparna är alla tecken på att andningsmotståndet som du aktiverar i den nedre bukregionen och ryggen inte är nog balanserat/koordinerat och allt för mycket ”vild luft” är i rörelse och forsar genom stämbanden. När denna spänning är närvarande märks det tydligt på ljudet. Den nedre delen av buken ska tillåtas göra jobbet utan att driva, ge balanserad energi för den bästa tonkvaliten oavsett sångstil. Då kan stämbanden, resonansutrymmena*, tunga och läppar göra sitt jobb ifred. Deras arbete ska vara så smidigt och enkelt att det känns som att man inte gör något alls. Så fort man försöker manipulera dessa så skapas mer spänning än nödvändigt.

Med andra ord. Balansera trycket med bukmuskulaturen på ett smidigt och mjukt sätt och låt allt annat vara avslappnat tills det ska utföra sitt jobb. En annan bild jag fått är den av ett gungbräde. När nedre bukmuskulaturen går mjukt in/upp går solar plexus mjukt ut/ned. Alltid elastiskt!

Varje del av sångmekanismen från stämbanden till läpparna måste lära sig att bara göra sitt jobb, inte någon annans!

När tungan gör L, D eller T så behöver inte käken vara med. När läpparna gör B,P eller M så ska tungan vara framåt, inte tillbakadragen ned i svalget.